På Vårbergstippen i Stockholms utkant kan detta bostadshotell för pendlare byggas. Det består av  små krypin för en eller två personer normalt bostatta på landet men av nöden tvungen att arbeta i huvudstaden. Där man kan laga lite mat, koppla av och sova. Det ligger nära tunnelbanan och angränsar   till  trevliga ströv-områden med närhet till mälaren för den som vill ta en joggingtur på kvällen. En stålställning fungerar som stomme och bär och lägenheterna är förtillverkade på en industri. Fasaden är glasad för att maximalt med ljus ska leta sig in i dom djupa lägenheterna. Balkongerna är grunda men skjutdörrarna kan vara öppna så lite av inomhusytan kan adderas. Innåt är en gård med loftgångar lite bredare än normalt för att ge utrymme för en stol vid dörren där den som vill kan sitta med en kopp kaffe i handen och hålla koll .

För att överleva den dagliga trängseln på tunnelbaneresan försöker jag hitta ett eget utrymme bakom en bok eller ett par hörlurar. Jag hittar också trix för att hålla mig lugn när jag tålmodigt köar i livsmedelsbutiken för att få lite mat till kvällen och jag försöker undvika människor som pratat högt i telefon. Stockholm tar ett styptag och jag för en kamp för att finnas till. Men när jag stigit av tricken och knallat upp till min lya på Vårbergstippen, slänger jag av mig ryggsäcken och hänger upp ytterkläder i den trånga hallen. När jag sen går vidare mot den glasade ytterväggen  öppnar sig Stockholms siluett. Jag ser  långt. Stan känns splittrad härifrån som om den har svårt att hålla ihop. Så, när jag står där och tittar ut över stan så infinner sig plötsligt känslan. Jag äger. Härifrån har Stockholm inget övertag, från min plats måste stan föra en kamp för sin identitet som huvudstad.