Vem har inte önskat sig en egen måne eller åtminstånne en egen satelit. Jag tittar gärna på rymd-sience fiction och ska så småning om designa universums coolaste rymdskepp. Men just nu nöjer jag mig med en enkel rymdbostad i form av en bubbla, en miniglob med 1000 kvm yta. Där finns det förutom de vanliga bostadsrummen också plats för styrpaneler och tomtmark i form av en liten trädgård med en skogsdunge för strövtåg. I sfärens inre finns plats för all nödvändig uttrustning inklusive ett aggregat för artificiell gravitation. Så jag kan gå upprätt åt alla håll. Ett kraftfält som binder en atmosfär och skyddar mot farliga rymdfenomen ger det bubbellika utseendet. Kraftfältet reglerar och fördela ljusinsläppet. På sikt kan det bli fler glober som binds samman med transporttuber men till dess har jag de lugnt och skönt i min ensamhet i rymden.
Min lilla glob har radien 9m så när jag står vid min styrpulpet tittar jag ut mot rymden över trädtopparna. Härifrån mitt rymdtyphus kan jag kika ner på jorden, se hur vacker den är på håll och njuta av att fundera över alla filosofiska frågor om tillvaron utan att behöva närvara. Men det är bara korta ögonblick såna tankar får råda för det finns viktigare saker som kräver total fokusering. Här måste alla rymdens mysterier lösas, allt måste fungera inga marginaler finns, hjärnan måste vara i topptrim. Ett misstag och man ramlar tillbaka ner på jorden och får börja om från början. Vinner jag och kan klara mig själv blir priset att frigöra sig från greppet av jordens gravitation fara ut på det stora äventyret. Så var känslan i den första bostaden när jag flyttade hemmifrån. Det måste nog till en rymdbostad för att få uppleva den igen.